Hur och när kom du till Einar Mattsson, och vad har du gjort innan?
– Jag blev kontaktad av en rekryterare för tre år sen. Innan dess arbetade jag i fem år som energispecialist på ett mindre VVS-konsultbolag. Där fick jag göra det mesta från inomhusklimatutredningar och -dimensioneringar, det mesta som rör miljöcertifiering i nyproduktion samt energikartläggningar i befintligt bestånd. Dessförinnan gick jag ett civilingenjörsprogram som heter Energi- och miljö-management på Linköpings universitet.
För den som inte är i fastighetsbranschen, kan du förklara vad du som energispecialist gör?
– I mitt privatliv säger jag kort och gott att jag jobbar med energi i byggnader. Jag följer exempelvis upp hur mycket el vi köper in till fastighetsfunktioner som ventilation och hissar, och kan då ofta svara på varför det avviker från förväntat, om det skulle göra det.
Vad kännetecknar ett välfungerande projekt?
– Att det finns en tydlighet i underlagen och uppdraget, vilka avgränsningar som finns, en rimlig rollfördelning och att man är överens om vilket resultat som förväntas.
Vad är det svåraste och lättaste i ditt arbete?
– Det lättaste i mitt arbete är att se samband och möjligheter till förbättring. Jag tycker om att ta komplex information, skapa struktur och omsätta den till konkreta beslut och lösningar som hjälper organisationen framåt mot målet.
– Det svåraste är ofta att balansera alla intressenters behov och förväntningar samtidigt som man håller fokus på det som skapar störst värde. I projekt med många aktörer, olika perspektiv och begränsade resurser gäller det att prioritera rätt och ibland våga utmana invanda arbetssätt. Det är också en del av det som gör jobbet så utvecklande och roligt.
Är du en person som huvudsakligen ser möjligheter, skapar möjligheter eller skapar spelregler?
– Det svåraste för mig är att släppa en fråga innan spelregler, ansvar och arbetssätt är tydligt etablerade. Jag trivs när det finns en struktur som gör att människor kan arbeta effektivt tillsammans, och därför lägger jag ofta mycket energi på att skapa tydlighet och samsyn. När grunden väl är på plats går genomförandet oftast betydligt snabbare och smidigare.
Hur ser din yrkeskarriär ut om tio år?
– Jag är inte helt säker på vilken titel jag har om tio år, men jag hoppas att jag fortfarande arbetar med att driva utveckling och förändring. Jag gillar som sagt att bygga upp strukturer, etablera spelregler och få människor, processer och teknik att fungera tillsammans. Förhoppningsvis har jag då fått möjlighet att påverka på en ännu mer strategisk nivå samtidigt som jag behåller kopplingen till verksamheten och de konkreta resultaten.
Vem har du lärt dig mest av hittills i koncernen, och varför?
– Jag önskar att jag hade ett klockrent svar, men jag har nog plockat russinen ur kakan från ganska många olika kollegor genom åren.
Vad har du för intressen?
– Mitt största intresse är att skaffa nya intressen, haha. Nyligen började jag med simhopp. Men min största kärlek är, och kommer alltid att vara, att åka skidor utför.
Hur ser en drömdag ut på helgen för dig?
– De allra bästa dagarna börjar med ett morgondopp och långfrukost, sen får vad som helst hända.
Vilket är Stockholms bästa smultronställe alla borde besöka?
– Jag tror att det bästa smultronstället är det man helst inte berättar om. Om jag måste berätta, så säger jag Monteliusvägen. Bästa sättet att uppleva den är på en löprunda och sen fortsätta springa längs Söder Mälarstrand.
Om du fick välja en superkraft, vilken skulle det vara?
– Jag har nog alltid velat kunna läsa andras tankar. Men jag tror inte man mår så bra av det egentligen. Det är nog roligare att kunna flyga.
Om du fick göra en film eller tv-serie, vilka skulle ha huvudrollerna och vad skulle den handla om?
– Oj, om jag visste det skulle jag kanske ha ett annat jobb …
Om du ska tipsa en 18-åring som ska ut i arbetslivet, vad säger du då?
– Det är en sån klyscha, men jag skulle säga ”ta det inte så allvarligt”. Du är tillräcklig.
Berätta något som få vet om dig.
– Oj, vad svårt det är att svara på den här frågan på ett sätt som blir ödmjukt, och inte ett ”humble brag”. I så fall vill jag berätta att jag är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt ödmjuk. Det är det nog få som vet.
